Sida:Sex norska Folksagor och äfventyr.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
16
KOLBRÄNNAREN.

Kolbrännaren.

Det var en gång en kolbrännare, som hade en son, och han var också kolbrännare. Då fadern var död, gifte sonen sig, men han ville icke taga sig något till; slarfvig var han att passa på milan också, och till slut ville ingen ha honom till att bränna kol mera. Men så hade han ändå en gång fått bränna en mila, och reste till staden med några kollass och sålde, och då han hade sålt dem, strök han fram och åter på stadsgatorna och såg sig omkring. På hemvägen kom han i lag med grannar och socknebor och festade och drack och pratade om allt det han hade sett i staden. Det underligaste han såg, sade han, det var att der voro så många prester, och dem gingo alla menniskor och helsade på och togo af sig mössan för; “jag skulle önska jag vore prest, jag också, så helsade de kanske på mig ock; nu låddes de mest inte se mig,“ sade han.

“Ja, är du inte annat, så är du då svart nog till prest, du ock,“ sade grannarna till kolbrännaren; “medan vi nu äro ute på färd i alla fall, så kunna vi resa på auktionen efter gamle-presten och få oss en tår till lifs, och der kan du köpa kappa och krage,“ sade de. Ja, de gjorde så, och då han kom hem, hade de icke en skilling qvar.

“Nu har du väl både mat och dryck och pengar?“ sade käringen.