Sida:Sherlock Holmes äventyr - Andra samlingen.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


komma vi fram i lagom tid för att äta frukost hos honom. Känner ni er nog stark för en sådan utflykt?»

»Ja visst — och lugn blir jag inte, förrän jag har berättat mitt äventyr.»

»Jag skall låta hämta en droska och vara färdig om ett par minuter.»

Jag skyndade upp i sängkammaren, förklarade i korthet saken för min hustru och satt inom fem minuter i en cab på väg till Baker-Street i sällskap med min patient.

Sherlock Holmes var, som jag trott, hemma; han satt i nattrock i sitt arbetsrum, läsande dagens »Times» och rökande sin morgonpipa, den han »matade» med alla små, från föregående dag kvarblivna cigarrstumpar, sorgfälligt hopsamlade, torkade och placerade på kaninhyllan. Han mottog oss på sitt lugna, vänliga sätt, sade till om mer ägg och skinka, och åt i vårt sällskap med god aptit en grundlig frukost. När vi slutat, installerade han vår unge vän på sin soffa, lade en kudde bakom hans huvud och ställde ett glas konjak och vatten på bordet bredvid honom.

»Det är lätt att se, att ni varit utsatt för ett högst ovanligt äventyr, mr Hatherley», sade Holmes. »Sätt er bekvämt tillrätta och gör er fullkomligt hemmastadd. Tala om för oss, så mycket ni kan, men sluta när ni blir trött, och krya emellanåt upp edra livsandar med litet konjak.»

»Tack», sade den unge mannen, »men alltsedan doktorn förband mig, har jag känt mig som en annan människa, och er goda frukost har gjort sitt till att återge mig mina krafter. Jag skall lägga beslag på så litet som möjligt av er värdefulla tid och börjar därför genast min berättelse.»

Holmes satt nedsjunken i sin länstol, med det trötta, likgiltiga uttryck, som maskerade hans livliga, hetsiga natur; jag slog mig ner mitt emot honom, och bägge lyssnade vi under tystnad till den sällsamma historia, vår gäst i detalj framställde för oss.

»Först måste jag säga er, att jag står ensam i världen; mina föräldrar äro döda, jag är ogift och bor inackorderad i London. Till yrket är jag vattenverksingenjör och har haft gott tillfälle att förvärva erfarenhet i mitt fack under de sju år jag varit anställd hos den välkända firman Venner & Mathesen i Greenwich. För två år sedan, då jag slutade min lärotid och genom min fars död kom i besittning av en ej obetydlig förmögenhet, beslöt jag att öppna egen affär och satte upp kontor i Victoria-Street.

»Jag antar, att var och en, som för egen räkning börjar arbeta, finner detta företag ha sina skuggsidor. Sådan är åtminstone min erfarenhet. Under det två år, jag varit min egen, har jag blivit rådfrågad tre gånger och har haft ett arbete att utföra — allt, vad mitt yrke hittills inbringat mig, uppgår till tjugusju pund och tio shillings. Varenda dag, från nio på morgonen till fyra på eftermiddagen, har jag suttit på mitt lilla kontor och väntat, tills jag slutligen blev helt modfälld. och började tro, att jag aldrig skulle få någon praktik.

»I går stod jag just i begrepp att lämna kontoret, då min bokhållare kom in och sade mig, att en herre önskade tala med mig i affärer. Han gav mig ett visitkort, på vilket stod graverat namnet 'Överste Lysander Stark'. Strax därefter inträdde översten själv; han var mycket lång och alldeles ovanligt mager — jag tror ej, att jag någonsin sett ett sådant benrangel till karl. Näsan och hakan voro spetsiga och långt framskjutande, huden satt liksom torkad fast på de utstående kindbenen. Men hans utomordentliga magerhet tycktes vara fullt naturlig och ej orsakad av sjukdom, ty ögonen voro klara och livliga, gången spänstig,