Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


satte sig bekvämt till rätta i sin länstol och slöt ögonen.

Främlingen betraktade med synbar förvåning den slappa, lättjefulla hållningen och det slöa ansiktsuttrycket hos den man, vilken för honom tvivelsutan beskrivits som Europas skarpsinnigaste tänkare och verksammaste polisagent. Holmes öppnade långsamt ögonen och kastade en otålig blick på sin jättestore klient.

»Om Ers Majestät godhetsfullt ville framlägga saken i fråga för mig, skulle jag vara bättre i stånd att ge mina råd.»

Den sålunda tilltalade reste sig blixtsnabbt från sin plats och gick under häftig sinnesrörelse fram och åter i rummet. Så slet han hastigt masken från ansiktet och kastade den på golvet.

»Ni har rätt!» utropade han. »Jag är kungen själv. Varför skulle jag försöka dölja det?»

»Ja, varför?» mumlade Holmes. »Ers Majestät hade knappt yttrat ett enda ord, förrän jag visste, att jag framför mig såg Wilhelm Gottsreich Sigismond von Ormstein, storhertig av Cassel-Felstein, regerande konung i Böhmen.»

»Då förstår ni också», sade vår sällsamme gäst, i det han återtog sin plats och förde handen över sin höga, vita panna, »då förstår ni, att jag ej är van att göra sådana här saker själv. Men affären i fråga fordrar så mycken takt och besinningsfullhet, att jag ej gärna ville använda agenter eller mellanhänder. Jag har kommit inkognito från Prag endast för att rådfråga er.»

»Var då så god och fråga», sade Holmes och slöt åter sina ögon.

»Saken förhåller sig i korthet så: för fem år sedan gjorde jag under en längre tids vistelse i Warschau bekantskap med den kända äventyrerskan Irene Adler. Namnet är er utan tvivel välbekant?»

»Var snäll och slå upp det i mitt register, Watson», mumlade Holmes utan att öppna ögonen.

Under många år hade han haft för vana att noggrannt och systematiskt anteckna namn och händelser, och man behövde endast nämna en person eller ett faktum, för att han skulle kunna vara i stånd förse en med den önskade upplysningen. I detta fall fann jag den ovannämnda damens biografi inflickad mellan levnadsbeskrivningen över en judisk rabbin och en stabskapten, som skrivit en avhandling om djupvattensfiskar.

»Låt mig se!» sade Holmes. »Ja visst, ja! Född i New Jersey 1858. Kontra-alt, ja! La Scala — primadonna vid kejserliga operan i Warschau — jaha, ja! Dragit sig tillbaka från scenen — bor i London — riktigt, ja! Ers Majestät trädde, antar jag, i förbindelse med den unga damen, skrev ett par komprometterande brev till henne och vill nu gärna ha dessa dokument tillbaka?»

»Ja, så är det. Men hur — —?»

»Kom ett hemligt giftermål till stånd?»

»Nej.»

»Finns det några inför lagen gällande papper eller skriftliga löften?»

»Nej.»

»Då förstår jag ej Ers Majestät. Om den unga damen skulle vilja begagna sig av de omtalade breven i och för penningeutpressning eller dylikt, hur skall hon kunna bevisa deras äkthet?»

»Stilen, min stil, ser ni.»

»Intet annat? Förfalskning.»

»Mitt enskilda brevpapper.»

»Stulet.»

»Mitt sigill.»