Sida:Sherlock Holmes äventyr - Första samlingen.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Utan inskränkning?»

»Jag säger er, att jag skulle vilja ge till en av mina bästa provinser för att komma i besittning av den där fotografien.»

»Och utgifterna för dagen?»

Kungen tog fram en liten sämskskinnspåse och lade den på bordet.

»Den här innehåller tre hundra pund i guld och sju hundra i sedlar», sade han.

Holmes skrev ett kvitto på ett blad ur sin anteckningsbok och räckte det åt kungen.

»Och mademoiselles adress?» frågade han.

»Briony Lodge, Serpentine Avenue, St. John's Wood.»

Holmes skrev upp adressen.

»Ännu en fråga», sade han. »Var fotografien i kabinettsformat?»

»Ja, det var den.»

»Då ber jag få önska Ers Majestät god natt. Jag hoppas, att jag snart skall ha goda nyheter att meddela. Och god natt, Watson», tillade han, när den kungliga kupén rullat bort. »Om du vill vara snäll och komma hit i morgon eftermiddag klockan tre, skulle jag gärna vilja prata litet med dig om den här affären.»


II.

Precis på slaget tre var jag vid Baker Street, men Holmes var ännu ej hemkommen. Hans värdinna sade mig, att han gått ut redan vid åttatiden på morgonen. Jag slog mig ner vid brasan, i akt och mening att invänta hans återkomst, hur länge det än skulle dröja, tills han infann sig. Jag var redan djupt intresserad av hans företag, ty fastän det ej var insvept i dyster, skräckinjagande hemlighetsfullhet, lik de tvenne brott, om vilka jag förut berättat, förlänade sakens natur och huvudpersonens höga samhällsställning min väns efterforskningar en viss, säregen karaktär. Och oavsett det intresse, jag hyste för »affären» själv, fanns det något i Holmes' mästerliga sätt att ingripa i ställningar och förhållanden och i hans djärva, skarpt logiska bevisföring, som gjorde det till ett nöje för mig att studera hans arbetssystem och följa de snabba, fint uttänkta metoder, han använde för att reda ut de svårlösta uppgifter, som förelades honom. Därtill var jag så van vid hans framgångar, att jag längesedan upphört att tro på möjligheten av ett nederlag.

Klockan var nära fyra, då dörren öppnades och en försupen stalldräng, med ovårdade polisonger, rödflammigt ansikte och illasittande kläder, inträdde i rummet. Hur van jag än var vid min väns oefterhärmliga förmåga att förkläda sig, måste jag se på karlen tre gånger, innan jag kom på det klara med, att det verkligen var Holmes själv. Med en liten nick försvann han in i sin sängkammare och kom efter fem minuter tillbaka, tvättad, kammad och klädd i sin vanliga vardagsdräkt. Han stack händerna i byxfickorna, ställde sig framför brasan och brast ut i ett hejdlöst gapskratt.

»Har man väl någonsin hört maken!» utropade han slutligen, men började åter genast skratta och fortsatte därmed, tills han andfådd och utmattad sjönk ner på en stol.

»Vad i all världen är det?»

»Det är komiskt — alldeles rysligt komiskt! Jag är säker på, att du ej kan gissa, var jag tillbrakt min förmiddag och vad jag tagit mig till.»

»Nej — det kan jag nog inte. Men antagligen har