var en ovanligt vacker karl, mörkögd, med fina, regelbundna drag och små svarta mustascher — tydligen den man, mina vänner i stallet så väl kände till. Han tycktes ha ofantligt bråttom; han skrek till kusken att vänta och rusade utan ett ord till förklaring förbi huspigan, som öppnade dörren — efter allt att döma var han mycket hemmastadd i huset.
»Han stannade inomhus ungefär en halv timme, och jag kunde genom de stora salongsfönstren se honom gå fram och åter i rummet, ivrigt pratande och gestikulerande. Henne kunde jag ej upptäcka. Så kom han ut med faslig fart, steg in i droskan, tog fram ett guldur och såg uppmärksamt på detsamma.
»'Kör så det gnistrar om hästhovarna!' skrek han, 'först till Gross och Hankeys på Regent Street, sedan till St. Monica-kyrkan vid Edgware-Road. Du får en halv guinea, om du hinner med det på tjugu minuter.'
»Åstad bar det, och jag funderade just på, om jag skulle följa efter dem eller ej, då jag fick se en nätt liten landå komma gränden uppföre; kusken hade ej haft tid att knäppa sin rock, halsduksrosetten satt under ena örat på honom, och han hade ej hunnit sticka ändarna på remtyget ordentligt in i söljorna. Vagnen hade knappt stannat, förrän hon kom störtande ut, och hoppade upp i åkdonet. Jag såg bara en skymt av hennes ansikte, men förbannat vacker var hon — kunde nog få mer än en karl att dansa efter sin pipa.
»'Till St. Monica-kyrkan, John', ropade hon; 'ni får en halv sovereign, om ni kör mig dit på tjugu minuter'. Det här tillfället fick man ej lov att låta gå sig ur händerna, ser du, Watson! Jag stod just och undrade, om jag skulle ta till apostlahästarna eller hänga mig bakpå landån, när en droska kom körande. Kusken såg ej vidare belåten ut med att få en så ruskig 'passagerare', men jag hoppade upp, innan han fick tid till invändningar.
»'Till St. Monica-kyrkan', befallde jag, 'och en halv sovereign blir din, om du hinner dit på tjugu minuter.'
»Klockan felades tjugofem minuter i tolv, och jag insåg mer än väl, vad saken gällde.
»Min kusk körde fort — jag tror aldrig jag åkt med sådan fart i hela mitt liv — men de andra voro framme före mig. Droskan och landån med sina svettdrypande hästar stodo framför kyrkdörren, när jag anlände. Jag betalade karlen och gick in i kyrkan. Därinne fanns ingen mer än de två, jag följt efter, och en i ämbetsskrud klädd präst, som tycktes förklara något för de andra. De stodo allesammans framför altaret. Jag strövade långsamt uppför mittgången, lik varje annan besökande, som tillfälligtvis kommer in i en kyrka. Plötsligt vände sig alla tre mot mig, och Godfrey Norton kom halvt springande fram till mig.
'Gud vare lov !' utbrast han. 'Ni är liksom sänd av himlen — kom, kom!'
'Vad står på?' frågade jag. 'Kom, människa, kom — skynda er ! Tre minuter till, och det är för sent !'
»Han nästan släpade mig fram till altaret, och innan jag rätt hunnit sansa mig, stod jag och mumlade svar, som viskades för mig, och gick i god för saker och ting, om vilka jag ej hade den ringaste aning — jag hjälpte till att knyta förbund mellan 'Irene Adler och Godfrey Norton, bägge förut ogifta'. Det var gjort på ett par minuter — och sen stod jag där med herrn på ena och damen på andra sidan, och båda tackade mig mer än jag förtjänade; prästen såg förnöjt på. Det var det löjligaste jag någonsin varit med om — det var det, som narrade mig att skratta så för en stund sedan. Det hade varit något på tok med deras
