och kvick i vändningarna. Jag har små behov och enkla vanor, och inom kortare tid än jag hade till mitt förfogande satt jag med min kappsäck i en droska på väg till Paddington-bangården. Sherlock Holmes gick fram och åter på platformen; hans långa, magra gestalt såg längre och magrare ut än vanligt i den tjocka grå resrocken och den lilla klädesmössan.
»Bra snällt av dig, Watson, att följa med», sade han. »Det är ofantligt mycket angenämare för mig att vid min sida ha någon, på vilken jag obetingat kan lita. De hjälpare, man finner på stället, äro antingen alldeles odugliga eller ock partiska. Om du vill belägga de bägge hörnplatserna, skall jag skaffa biljetter.»
Vi blevo ensamma i kupén. Holmes fyllde den snart med en oerhörd massa tidningar, som han haft med sig. Han läste, funderade och gjorde anteckningar, ända tills vi passerat Reading. Då rullade han plötsligt ihop sin lektyr till en jätteboll och kastade upp den i nätet.
»Har du hört något om den här affären?» sporde han.
»Inte ett ord. På sista tiden har jag ej hunnit läsa tidningarna.»
»Londonpressen har ej vidare sysselsatt sig med saken. Jag har just tittat igenom de sista nyheterna för att söka snappa upp en del detaljer. Att döma av vad jag sett, tycks det vara en av de där enkla brottmålshistorierna, som äro så svåra att reda ut.»
»Det där låter som en paradox.»
»Men är icke desto mindre ovedersägligen sant. Det sällsamma i en sak erbjuder nästan alltid en ledtråd. Ju alldagligare och banalare ett brott är, desto svårare är det att uppdaga gärningsmannen. I det här fallet har man, tycks det, emellertid grundade skäl att misstänka den mördades egen son.»
»Det är alltså ett mord?» »Ja, man antar det åtminstone. Jag skall reservera mitt domslut, tills jag fått tillfälle att personligen undersöka förhållandena. Emellertid skall jag i korthet klargöra sakens ställning för dig, i enlighet med det lilla jag har mig bekant.»
»Boscombe Valley är ett större härad ej långt från Ross i Herefordshire. Den störste jordägaren i trakten är en mr John Turner; han har samlat pengar i Australien och återvände för ett par år sedan till fäderneslandet. En av hans utgårdar, Hatherley, arrenderas av mr Charles Mc Carthy, även han nyss hemkommen från kolonierna. De bägge herrarna hade kännt varandra utomlands, så att det var helt naturligt att de, när de slogo sig ner i hemlandet, gärna ville bo så nära varandra som möjligt. Turner var efter allt att döma den rikaste av dem; Mc Carthy blev hans arrendator, men de tycktes leva på fullt jämbördig fot och råkades jämt och ständigt.
»Mc Carthy hade en son, en yngling på 18 år, och Turner en dotter av ungefär samma ålder. Båda herrarna voro änklingar. De tyckas ha undvikit att göra bekantskap med de i trakten boende engelska familjerna och förde ett mycket tillbakadraget liv; men både den äldre och den yngre Mc Carthy voro stora sportvänner och deltogo ofta i de kapplöpningar, som höllos i grannskapet. Mc Carthy hade två tjänare, en dräng och en piga; Turner hade gott om tjänstfolk och förde stort hus. Detta är allt, som jag lyckats få reda på om familjerna. Nu till fakta.»
»Den 3:dje juni, således förra måndagen, lämnade Mc Carthy vid tretiden på eftermiddagen sitt hem och gick ner till Boscombe Pool, en liten insjö, som bildas av den genom Boscombe Valley flytande floden. På morgonen hade han tillika med sin dräng varit i Ross och
