Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


anklagelse från henne och enär sjukdom tillslutit hennes egna läppar, anser jag mig löst från mitt löfte. Jag skall säga er allt vad som tilldrog sig i måndags kväll.

»'Klockan tre kvart på nio återvände vi hem från mötet i Watt Streetkapellet. Vi togo vägen över Hudson Street, som ju är en mycket tyst och enslig gata. På hela vänstra sidan av densamma finns ej mer än en enda gaslykta; när vi närmade oss denna, observerade jag en karl, som kom gående emot oss; han gick mycket krokig och bar något liknande en låda på ryggen. Han gjorde intryck av att vara vanskapad; huvudet satt djupt mellan skuldrorna, och benen voro liksom höjda eller snedvridna. Just som vi gingo förbi honom, vände han ansiktet mot oss och såg på oss, och i detsamma blev han stående och utropade med en röst, som jag aldrig skall glömma: '0, Herre Gud, det är Nancy!' Mrs Barclay blev alldeles likblek och hade fallit omkull, om ej den hemska varelsen fattat tag i henne. Jag ämnade ropa på en poliskonstapel, då hon till min stora förvåning mycket hövligt sade till karlen:

»'Jag trodde ni varit död minst i trettio år, Henry.'

»'Det har jag ock', svarade han, och det var hemskt att höra tonfallet i hans röst, när han sade detta. Han hade ett mörkt, dystert ansikte och ett uttryck i sina ögon, som förföljer mig i mina drömmar. Hår och polisonger voro starkt gråsprängda, och huden på kinder och panna var hopdragen och skrynklig som skalet på ett gammalt skrumpet äpple.

»'Gå en liten bit före, min vän', sade mrs Barclay till mig. 'Jag har ett par ord att säga den här karlen. Var inte ängslig — det är ingenting att vara rädd för.' Hon försökte tala som vanligt, men hon var alltjämt blek som döden och kunde knappt få orden över sina darrande läppar.

»'Jag gjorde, som hon bad mig, och de talades vid under ett par minuter. Så kom hon fram till mig igen — hennes ögon gnistrade, och jag såg krymplingen, som stod kvar vid lyktstolpen, skaka sin knutna hand i luften, som vore han utom sig av raseri. Mrs Barclay sade ej ett ord, förrän vi kommo upp till min dörr; då tog hon mig i hand och bad mig inte tala om för någon människa vad som hänt. 'Det är en av mina gamla bekanta, som det gått illa för här i världen', sade hon. När jag lovade att ej säga något om saken, kysste hon mig; sedan dess har jag ej sett henne. Jag har nu delgivit er hela sakförhållandet; orsaken, varför jag ej berättade det för polisen, var den, att jag ej förstod den fara, i vilken min vän svävade. Nu vet jag, att det för hennes säkerhets skull är nödvändigt, att sanningen blir uppenbar.'

»Så lydde i korthet den unga damens bekännelse, och du kan ju tänka dig, Watson, att för mig var den som en strålande stjärna på en mörk natthimmel. Allt, som förut tyckts oredigt och osammanhängande, började genast intaga sin verkliga plats, och jag fick en aning om händelsernas gång. Mitt nästa steg var naturligtvis att söka reda på den man, vars åsyn gjort ett så djupt och smärtsamt intryck på mrs Barclay. Om han funnes kvar i Aldershot, skulle detta bli ett lätt göra; där ser man ej särdeles många 'civilister', och en krympling hade säkert väckt allas uppmärksamhet. Jag tillbragte en dag med att leta efter honom, och om kvällen — i går kväll, Watson — fick jag fatt på honom. Karlen heter Henry Wood och bor på samma gata, där de bägge damerna mötte honom; han hade ej vistats i trakten mer än fem dar. Föregivande mig vara skatteuppbördsman hade jag ett mycket