Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Han tog ett steg åt sidan och lade sin hand på den ädle fullblodshästens silkeslena hals.

»Hästen!» utropade översten och jag på samma gång.

»Ja — hästen! Hans skuld minskas emellertid betydligt, när jag säger, att gärningen skedde till självförsvar och att John Straker var alldeles ovärdig ert förtroende. Men nu ringer det. Jag är intresserad i den här löpningen och vill därför uppskjuta min redogörelse till ett lämpligare ögonblick.»




Vi fingo en kupé för oss själva, när vi om kvällen foro hem till London, och jag inbillar mig, att översten fann resan lika kort som den föreföll mig, under det vi med största intresse åhörde vår följeslagares berättelse om de hemlighetsfulla tilldragelserna i Dartmoors träningsstallar och om det sätt, varpå han lyckats komma hemligheten på spåren.

»Jag medger», sade han, »att de teorier, vilka jag efter tidningarnas referat bildat mig, voro fullkomligt felaktiga. Visserligen innehöllo de en del anvisningar, men dessa hade blivit så överlastade med detaljer, att deras rätta innebörd fullständigt undanskymts. Jag begav mig ner till Devonshire i den övertygelsen, att Fitzroy Simpson var den skyldige, fast jag naturligtvis insåg, att bevisen mot honom voro långt ifrån tillfyllestgörande.

»Det var under vår färd till tränarens bostad och straxt innan vi uppnått densamma, som hela betydelsen av den med curry kryddade frikassen trängde sig inpå mig. Ni kommer kanske ihåg, att jag var mer än vanligt tankspridd och att jag blev sittande kvar i vagnen, sedan ni alla stigit ur. Jag satt och förundrade mig över, hur jag hade kunnat undgå att bli varse en så i ögonen fallande ledtråd.»

»Jag får säga», inföll översten, »att jag ej ens nu inser den nytta ni hade av denna upptäckt.»

»Den var första länken i min tankekedja. Pulvriserat opium har en visserligen stark, men ej 'oangenäm smak. Om pulvret blandades i en vanlig maträtt, skulle det genast göra sig märkbart, men den starka curryn förtar all annan smak. Det var ju en komplett omöjlighet för denne Fitzroy Simpson, som var främling på trakten, att laga så, att en med curry tillagad rätt just den kvällen serverades hos tränaren. Man kunde ju ej heller med något sken av rimlighet antaga, att han fått iden att vilja försöka opiepulvrets verkningar precis den kväll, då man serverade stallpojken en rätt, tillsatt med en krydda, vars starka smak gjorde alla andra tillsatser omärkbara. Detta var ju alldeles otänkbart. Simpson försattes sålunda ur räkningen, och min uppmärksamhet riktades uteslutande på Straker och hans hustru, de enda, som särskilt den kvällen kunde haft intresse av att servera en med curry tillsatt rätt. Opiepulvret hade blivit blandat endast i den för stallpojken bestämda portionen, ty de andra hade utan minsta olägenhet ätit av maten. Vilken av de två hade kunnat handskas med pojkens mat utan att tjänstflickan märkt det?

»Innan jag hunnit skaffa mig ett avgörande svar på denna fråga, hade jag insett betydelsen av hundens tystnad — en länk i en slutledning skapar vanligen en annan. Tilldragelsen med Simpson hade ju sagt mig, att en hund stod bunden i stallet, men fastän någon varit inne och hämtat hästen, hade hunden ej skällt högt nog för att väcka de på loftet sovande pojkarna. Den nattlige besökaren var därför tydligen en person, som hunden mycket väl kände. Jag var redan övertygad — eller nästan övertygad — om, att John Straker mitt i natten gått ner i stallet och lett ut Silver Blaze.