Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Ni glömmer, mr Pinner, att ni ställt mig hit för att få order av er», sade han.

»Ja visst, ja visst, mr Pycroft», ljöd svaret i lugnare ton. »Ni kan vänta här ett par minuter, och jag ser ingen anledning, varför edra vänner skulle gå, innan ni blir färdig. Jag skall strax stå till ert förfogande — var snäll och vänta bara tre minuter eller så.»

Han steg upp, bugade sig artigt för oss och gick ut genom en dörr i bortersta ändan av rummet.

»Vad tänker han nu göra?» viskade Holmes. »Ämnar han ge sig i väg, månne?»

»Omöjligt», svarade Pycroft.

»Hur så?»

»Dörren leder till ett inre rum.»

»Har det ingen utgång?»

»Nej.»

»Är det möblerat?»

»Det var alldeles tomt i går.»

»Vad i all världen kan han då göra där? Det finnes i den här affären en hel del, som jag inte förstår. Om någonsin en människa varit halvt vansinnig av förskräckelse, så var det den här Pinner just nyss. Jag undrar, vad det var, som skrämde honom?»

»Han misstänkte kanske, att vi äro detektiver», föreslog jag.

»Så är det nog», sade Pycroft.

Holmes skakade på huvudet.

»Han bleknade inte, när han fick se oss — han var kritvit i ansiktet, när vi kommo in», sade han. »Det är ju möjligt, att — — —»

Han blev avbruten av ett skarpt klapprande ljud, som kom från det inre rummet.

»Vad tusan knackar han på sin egen dörr för?» utbrast Pycroft. Åter hörde vi samma »rat-tat-tat, rat-tat-tat», denna gång mycket högre och tydligare. Vi stodo alla med blicken fäst på den stängda dörren. Så vände jag mig mot Holmes — hans drag voro som skurna i sten, och med ett spänt uttryck lutade han sig framåt. Plötsligt förnummo vi ett lågt gurglande ljud och ett häftigt trummande i väggen. Holmes tog ett språng tvärs över rummet och ryckte i dörren; den var stängd inifrån. Följande min väns exempel, satte jag ryggen emot — ena gångjärnet brast — det andra likaså — dörren föll med väldigt brak omkull. Vi störtade fram över spillrorna. Rummet var tomt!

Men det var endast under en sekund vi trodde oss vara på villospår. I det hörn, som var närmast det s. k. kontoret, fanns en andra dörr. Holmes ilade fram och slog upp den. På golvet lågo en rock och en väst, och i en krok bakom dörren, i en snara, gjord av hans egna byxhängslen, hängde verkställande direktören i Franco—Midland järn- och stålmanufakturbolaget. Hans knän voro dragna upp mot hakan, huvudet bildade en onaturlig vinkel mot bröstet, och det buller vi hört, orsakades av hans hälar, som konvulsiviskt slogos mot dörren. Jag grep honom ögonblickligen om livet och lyfte upp honom, under det Holmes och Pycroft löste de breda, elastiska band, som sammansnörde hans strupe. Sedan buro vi in honom på kontoret; de svartblå läpparna i det askgråa ansiktet drogos mödosamt in och ut med varje andetag — han var en fullständig ruin av den man, vi för endast ett par ögonblick sedan sett och talat med.

»Vad säger du om honom, Watson?» frågade Holmes.

Jag lutade mig ner och undersökte karlen. Pulsen var svag och ojämn, men han andades redan lättare, och små ryckningar i ögonlocken tydde på återvändande liv.

»Det hängde på ett hår», sade jag, »men han kommer