fördärvat deras lilla väl uttänkta plan. Så långt är ju allt tydligt och klart.»
»Men varför skulle väl karlen låtsas vara sin egen bror?»
»Det är ju också klart och tydligt. Antagligen finns det ej mer än två skälmar, som äro intresserade i det här företaget. Den ene arbetade under ert namn på kontoret, den andre — den, som vi se här framför oss — uppträdde som agent, men fann snart, att han ej kunde ha en principal att presentera er för, så framt han ej invigde en tredje person i komplotten, något, som han på inga villkor ville göra. Han ändrade då sitt utseende, så gott det var honom möjligt, och hoppades, att den likhet, ni tvivelsutan skulle märka, kunde tillskrivas de familjedrag, som ofta finnas syskon emellan. Om ej den där guldplomben varit, hade ni troligen aldrig kommit att fatta misstankar.»
Hall Pycroft skakade sin knutna hand.
»Store Gud!» utbrast han. »Vad har väl den där uslingen, som ger sig ut för Hall Pycroft, tagit sig till på kontoret, under det jag på det här viset låtit draga mig vid näsan? Och vad anser ni, att vi böra göra, mr Holmes? Råd mig — vad i all världen skola vi företa oss?»
»Vi måste först och främst telegrafera till Mawsons.»
»Kontoret stänges kl. 12 om lördagarna.»
»Ja visst — men de ha väl alltid en vakt där?»
»Mycket riktigt — det ha de; de ha ju en sådan massa värdepapper att ansvara för. Jag kommer ihåg, att man i City talade om det för mig.»
»Det var bra — då skola vi telegrafera till honom, höra efter, om allt är i sin ordning och om de ha en bokhållare, vid namn Pycroft. Så långt är allt klart nog; men det är mig alldeles obegripligt, varför en av de där skälmarna gick och hängde sig, så fort han fick se oss.
»Tidningen!» hördes en hes, kraxande röst bakom oss. Vår fånge hade satt sig upp; han var likblek och darrande, men vid fullt medvetande. Oupphörligt gned han med bägge händerna det breda, röda märke, som ännu syntes kring hans hals.
»Tidningen! Naturligtvis!» skrek Sherlock Holmes, alldeles utom sig av iver och sinnesrörelse. »En sådan idiot jag är! Jag tänkte så mycket på den verkan vårt besök haft, att tidningen komplett fallit mig ur minnet. Naturligtvis måste lösningen på gåtan finnas i den.»
Han bredde ut tidningen på bordet, och ett litet triumferande utrop undslapp honom.
»Se hit, Watson!» sade han. »Det är en Londontidning, en tidig kvällsupplaga av The Evening Standard. Här ha vi, det vi söka! Se på rubrikerna: 'Brott i City — Mord hos Mawson & Williams — Stor stöld begången — Ogärningsmannen häktad.' Vi äro alla lika angelägna att få höra nyheterna, så läs högt för oss, Watson!»
Den plats, berättelsen om händelsen intog i tidningen, tycktes berättiga till det antagandet, att det omnämnda brottet var den viktigaste tilldragelse, som under det förflutna dygnet ägt rum i huvudstaden. Artikeln lydde så:
