— 11 —
Som hönstjufven tittar han dolskt under lugg,
förnöjd åt hvart knep han kallflinar i mjugg
och rufvar på sin kassakista;
men ger honom nån’sin en snärta en grace,
nog får han betala bra dyrt sitt kalas
och henne med guld öfverlista.
På samvetet plåstrar han väl litet grand,
och hjelper på skryt unga enkor ibland.
Guds vrede han så tänker stilla;
men blundar för döden, som ufven för sol,
han ryser, som fan, för en halfspänd pistol,
och ser han ett spö, mår han illa.
Ack! blef han beordrad till blott tjugofem,
och jag att servera, nog finge han dem,
tills klådan kröp honom ur skinnet;
det skulle bli ruff i hvart slag, som sig bör,
och hasselportionen — det svarar jag för —
ej skulle gå honom ur minnet.
Men rättvisan har ej numera sin gång,
fräckt rumlar han om med sitt olaga fång,
ty nog hjelper satan de sina —
och jag, som är ärlig, får intill min död
