— 39 —
Bäst sömnen är makligast, hvilan mest ljuf,
då kommer den förste April, som en tjuf
om natten, och kyrkorna skiftas
emellan befälet, som håller förhör,
hvem knekten skall helsa på, och hur han hör
förhålla sig, när han skall giftas.
Och så nalkas mötet med skoskaf och svett,
med segslitna ”1“ och med hårdsmältna ”ett,“
med hundsnus, med fjesk och speglosor,
än torrföda, än hvarken vått eller torrt,
krutgubbar med pipskägg och hårstubben kort,
och gula i syn, som maskrosor.
Nu bråkas och brummas på allvara rent,
det bullras, så öronen lida gement,
och hojtas på den, som har ”jouren“;
en skäller fatalt, som en sprucken terrin,
en flåsar erbarmligt, som en ångmachin,
en piper, som siskan i buren.
”Din helfvetes åsna!“ en gallskriker hest,
en annan: ”skjut inte ut buken, din best!“
en tredje: ”sträck på dina fötter!“
