— 53 —
Ja, visst kyler älskog af lidelsens ugn,
som halsbrännan supen, men stör ej vårt lugn,
och glöms snart i lidelsens tummel;
”aptiten” den retar och smakar bra först,
men väcker, förlegad, upp äckel och törst,
som punsch dagen efter ett rummel.
Jag slog väl en gång för en blåögd blondin,
som väpplingen söt, som en pingstlilja fin,
och hjertungen tog mig på orden;
men slut gjorde koleran på alltihop:
den kom med sin spade och gräfde en grop
och gömde’na långt ned i jorden.
Och sen jag på ingen fått sigte och korn;
jag hvarken vill gifta mig eller ha horn,
och blir som ”en enka på stommen;”
jag eger ej vitten, för allt hvad jag red,
och flickorna numer ej nöja sig med
en gubbe på hackelsebommen.
Det lyckas väl att sluka väder en tid,
men lefver man länge, man tröttnar dervid,
blir smalbent och skranglig, som storken;
