Hoppa till innehållet

Sida:Sjöfröken 1829.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

106

Straxt öfver sjön han for med fart
Och landade i bugten snart.
Se'n österut han hastigt gick
Och kom med dagens sista blick
Till Lanriks höjd, och nedanför,
på ängen, Clanens sorl han hör.

31.

Af folket några gingo kring
Och andra satt sig ned i ring,
De fleste efter gammal sed
I sina mantlar lagt sig ned,
Och syntes ej, ty Högländsk plaid
Knappt skiljas kan, från ljungens bädd.
Men här och der ett svärd stack ut,
Och blanka udden af ett spjut
Emellan ljungens qvistar satt,
Som lysmask uti höstlig natt.
Men när man uti skymningen
Sin höfdings örnplym känt igen,
Då höjdes rop af lust och fröjd
Som flögo uppåt skog och höjd.
Se'n trenne hurra berg och dal
Tre gånger gåfvo svar på tal;
Sist ljudet dog på fjärran hed
Och allt i tystnad sänktes ned.