“Hur sköna äro rosens späda knoppar!
Hur ljust är hoppet, under faror drömdt!
Ljuft doftar rosen, stänkt af daggens droppar,
Och tårfyldt öga blickar mera ömt.
J vilda rosor, sinnebilder kära,
Af hopp och kärlek och min framtids dar!
En krans af er, jag vill på hjessan bära.” —
Så Norman talade, då solen, klar,
Om morgonen gick upp vid Vennachar.
2.
I detta svärmeri försänkt,
Till hälften uttryckt, hälften tänkt,
Han nyponbuskens blommor bröt
Och dem omkring sin panna knöt,
På bruden lekte ömt hans håg,
Fast bågen jemte honom låg
I gräset, vid hans hillebård;
Ty här han stod, till vakt och vård
Af passet mellan sjö och skog.
Men tyst! Hvem går…? Han vapnen tog:
“Halt, werda?… Melis! Hvad! Så snart,
Tillbaka från din långa fart?”
(Ty medan korset gjort sin ring
Han spejat vidt och bredt omkring.)
Straxt Melis svarade: “God vän!
Säg mig, hvar ligger höfdingen?”
“Der borta under lummig tall