118
Som ej min vaksamhet bedrar,
Mins du hans skumma afskedsblick,
Då hans välsignelse jag fick
Så öm, men dock så allvarsam?
Den tår som i hans öga sam
För mig ej döljde hans förslag,
Ty dottrens själ, fast qvinlig, svag,
Med fadrens starka själ är slägt:
Så källan rörs af minsta flägt,
Men återspeglar, klart och sannt,
Det fasta hällebergets brant. —
Han hörde tal om detta krig
Och som dess orsak ansåg sig.
Han rodnade och sorgsen blef
När tanklöst du din dröm beskref
Om Malcolm, fjettrad af min hand;
Och fast du drömt om gyldne band,
Han dem i värsta mening tog
Och kände fruktan grundad nog,
För ynglingen, för Rodrick ock
(Med alla sina fel, ändock
En trofast vän, så ren som guld)
I fara båda, för vår skuld. —
Att dröja stod ej i hans makt
Han eljest ej högtidligt sagt:
Jag dig i himlen återser
Om icke här vi träffas mer!
Hvarföre talade han så?
Hvarföre bad han mig väl gå
