Försona må! — I alla fall
Jag allt dig uppenbara skall
Och köpa din förlåtelse
Med egen förödmjukelse.
Vet, att min far är fridlös dömd
Och håller sig för kungen gömd;
Ett giftermål, i denna bygd,
Med mig, dig gjorde evig blygd.
Än mer: jag har en yngling kär
Som nu i största våda är
För min skull, om han lefver än
Den gode, ädle ynglingen! —
Se der min hemlighet, helt kort!
Förlåt, var ädel, och gå bort.”
18.
Fitz James var fin, och nog förstod
Besegra qvinligt vankelmod;
Men här sin konst han fann för svag;
Ty uti Elins anletsdrag,
Upprigtigheten stod så klar,
Och ögat själens spegel var:
Hon förde fram sitt ömma qval
Med sådan suck och sådant tal,
Som om hon sörjt på Malcolms graf,
Se'n döden bräckt hans vandringsstaf;
Och fast Fitz James nu fått en korg,
Han deltog ömt i Elins sorg;
Och om hon ville gå, han svor,
