130
21.
De veko af åt bergets brant,
Tätt vid ett rysligt brådjups kant,
Och nedanför en qvinna gick
I trasigt och förvirradt skick;
Den magra kinden solen bränt;
Och vilda ögat, uppåt vändt,
Hemskt stirrade på allt omkring,
Men fästes ej på någonting.
Hon bar en krans af blommor blå,
Med många fjädrar ofvanpå,
Som örnen ibland klyftor fällt,
Då han åt dalen kosan ställt,
Och hvilka hon på ställen sökt,
Som knappast någon get besökt.
Då Murdochs mantel hon fick se
Hon skrek förbannelse och ve,
Men brast i gapskratt, vildt och fräckt,
Då hon såg Riddarns jägardrägt.
Se'n vred hon händerna och gret,
Sitt hår och sina kläder slet
Och slog med våldsamhet sitt bröst;
Sist sjöng hon. Fordom denna röst
Kanhända instämt med behag
Till harpans eller lutans slag;
Ty ännu, fastän hes och vild,
Ljöd hennes stämma sorgligt mild.
