Den här sidan har korrekturlästs
Så skön som morgonrodnans första strimma
För vandringsmannen uppenbarar sig,
Försilfrar forsen, skingrar nattens dimma
Och guldbeströr hans farligt branta sig:
Så äfven fordom riddartro och låfven
I krigets töcken spridde någon dag,
Och sköna damers gunst i Furstehofven
Gaf segern värde, farorna behag.
2.
I östern blänkte dagens rand
Och tindrade på sjö och land;
De tvenne kämpar af dess sken
Ur sömnen väckta, sprungo re'n
Från deras bädd, så mjuk och grön,
Och gjorde tyst sin morgonbön.
Se'n tändes upp ett litet bål,
Och efter slutadt tarfligt mål,
Stod Gaelen[1] fullt beredd och klädd
I rutig och mångbrokig plaid,
Att enligt lfte föra an,
Den vilsnefarne vandringsman.
De gingo nu den vilda stig,
Som utmed branten slingrar sig,
- ↑ Skottska Högländaren kallar sig Gael eller Gallier, och ger Lågländaren namnet Sassenach eller Sachsare.
