Samt ormbunksgräs af ljusgrön färg,
Som fläcktals här och der stack af,
Mot mörkbrun ljung och svartgrå laf;
Men, der en rennil tyst sig smög,
Var videt frodigt, alen hög.
Dock, denna lugnets sinnebild
Var höst- och vårtid strid och vild,
Och växte till en ström ibland,
Som bortskar stenar, grus och sand.
Här syntes ej det minsta spår
Och Gaelen vägen fann så svår,
Att han mer varsamt måste gå
Och äfven stadna då och då;
Nu sporde han: “Hvad vigtigt värf
Har kunnat göra dig så djerf,
Att gå till denna ödenejd,
Förutan Rodriks pass och lejd?”
4.
“Mitt pass”, sad' Riddarn, “hänger här
I bältet och nog säkert är.
Likväl jag trodde ej så snart
Behöfva skydd af svärd och dart,
När jag for vill i denna trakt,
FÖr trenne dar se'n, stadd på jagt.
Här rådde då blott lugn och frid
Och intet tecken sågs till strid.
Långt bort i härnad Rodrik gått
Och väntades ej hem så brådt,
