Sida:Sjöfröken 1829.djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
213

Han af förtalet orätt led,
Jag på hans slägt var alltför vred.
Jag medgaf ej en pöbelflock
Den gunst, som fordrades med pock;
Men vi ha dömt och öfvat nåd
I följd af lag och Pairers råd.
Glencairn, din fader och de Vaux
Som vänner nu förlikta stå,
Och Douglas är, i lust och nöd,
Sin konungs vän och tronens stöd.
Men, vackra tviflerska, hvad nu?
Att fröjda dig än tvekar du? —
Lord Jakob Douglas! Stå mig bi:
Må Elin öfvertygad bli!”

28.

Fram Douglas sprang, och i sitt sköt
Den ädla hulda dottern slöt.
Och konung Jakob njöt förnöjd
En konungs heligaste fröjd,
Då han förmår ge oskuld tröst
Och säga kan, med gudaröst:
“Statt upp, betryckta dygd, och gläds.” —
Men gode Konungen, som räds
Att fars och dotters känslor ge
Till pris åt kalla hofmäns spe,
Dem skilde åt: “Ej Douglas än
Får stjäla bort min unga vän;
Jag gåtan sjelf vill tyda ut