34
Dess bränder spredo dystert sken
Uti den stora, hemska sal,
Samt på troféer utan tal;
Och deribland på värjan stor,
Som af sig sjelf ur slidan for. —
Af aningar om äfventyr
Och grubbel Riddarn blef så yr
Att han i månljus natt gick ut,
För att på yrseln göra slut.
35.
Den vilda ros sin vällukt göt
Bland gingstens ånga, ljuf och söt;
Lugnt aspen sof i stormfri natt
Och björken slokade så matt;
På vattnets yta, blank och ren,
Skalf månans klara silfversken, —
De vilda lidelsernas strid
Sig lugnar i Naturens frid;
Sjelf Riddarn erfor det också,
Och inom sig han talte så:
”Hvarför är allt, på något sätt,
Ett minne af en biltog ätt?
Då landtlig flicka åt mig ler,
Straxt jag en Douglas öga ser!
Ett högländskt svärd ur slidan föll
Straxt Douglas hand i fästet höll!
Jag somnar efter tröttsam dag,
Straxt om en Douglas drömmer jag!
