andens frimodighet att umgås med Guds ord, sade hon.
Nej tyvärr, det hade han icke; han önskade att han hade det, det skulle visst göra honom godt.
Men när han så på sammankomsten iakttog med hvilken innerlig andens frimodighet Sivert Gesvint umgicks med ordet, hörde hans inställsamma stämma hviska så smilande och fuktigt, och han så kom att tänka på huru blodigt han hade lurat honom på saltet, då förlorade Jacob Worse smaken på andens frimodighet och gick på klubben.
Dagen efter blef han alltid behandlad som sjuk; det hjelpte icke hvad han sade, hvarken skämt eller allvar; hafresoppan och den gråa ullschalen kommo fram för en dag, och hans hustru satt bredvid honom och stickade.
Till slut trodde han, att han var sjuk, när hon sade det.
Det bref, Sara hade skrifvit till sin styfson, gjorde god verkan; och då Romarino kort derefter kom hem, för att etablera en sjelfständig affär, var det ett vänskapligt förhållande mellan honom och den unga styfmodern.
Romarino, den sprätten, kurtiserade henne litet; det märkte hon icke, åtminstone brydde hon sig icke det minsta om det; men det var dock litet ungdomlighet i huset. Och oaktadt Jacob Worse nu icke tog ett steg annat än efter samråd med Sara, fick det dock alltid utseende af, att det var den gamle som var påstridig, medan de unga höllo ihop.
