och en må sköta sig sjelf — eller att Herrans vägar äro outransakliga.
Det var nämligen ingenting glädjande som vännerna rundt omkring visste att berätta om Hans Nilsen.
Han, som förr hade gått från bygd till bygd som ett älskligt fridens sändebud, han lemnade nu efter sig oro och förskräckelse. Det berättades, att han gick fram som ett Herrans väder öfver landet; hans tal var som eld, många blefvo sinnessvaga af att höra honom — ja, en ung flicka sades till och med ha tagit lifvet af sig för hans tals skull.
Presterna började befatta sig med honom i sina embetsberättelser; hans gamla rykte för hofsamhet och saktmodighet bragtes på skam och de vantrogna triumferade och ropade: »Se — se! Han också!»
Det var mycken bedröfvelse bland de väckta, dit dessa underrättelser kommo, och efterhand trängde de naturligtvis ut bland folk, huru mycket än de äldste försökte skyla öfver. Många skrefvo till honom och bådo honom så enträget att komma söderut igen; de trodde, att när han träffade de gamla vännerna, skulle hans ande åter klarna.
Men han kom icke och slutligen var hela landet fullt af den våldsamme predikanten, som drog sjungande genom snön från hydda till hydda följd af bleka män och qvinnor med upplöst hår, som gräto och skreko och refvo sönder sina kläder.
Då bådo de äldste madam Torvestad skrifva ett bref till honom.
