Skeppar Randulfs lilla hvita hus låg högt med utsigt öfver stadsviken och fjorden. De båda vännerna hade ätit och ätit duktigt; nu sofvo de middag, värden på sin vanliga plats i soffan och gästen i en stor länstol.
Fönstren stodo öppna; det var varmt solsken. Staden förde intet oväsen i den fredliga eftermiddagsstunden, flugorna surrade ut och in och vinden fläktade matt i gardinerna.
Stora, glänsande svettperlor samlade sig på Jacob Worses näsa; han låg bakut i stolen med munnen öppen och storsnarkade
Randulf snarkade också, men icke fullt så högljudt. För ögonen hade han en gul sidenhalsduk, som hans gamla hushållerska hvarje dag måste binda honom om hufvudet, annars fick han ej sofva.
Ute i den branta backen framför huset var det några pojkar, som spelade »mablis»; de började lägga märke till det väldiga ljudet från de båda som sofvo och samlade sig under skratt och upptåg under fönstret.
