Sida:Skeppar Worse.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 164 —

»Den satans rostockarn!» brukade han säga till slut. Dermed menade han den Rostock-koff, som seglat på honom i Bolderaa; ty det var hans fasta tro, att hade han, Randulf, bara varit hemma, skulle de aldrig ha fångat Jacob Worse.

Klockan sju återvände de till Randulfs lilla hus vid ypperligt humör och glupande hungriga. Då de sedan åter hade ätit duktigt — Worse hade ej haft sådan aptit på länge — fingo de sina rykande toddyglas på bordet framför det öppna fönstret; och den blåa röken från deras pipor kom bubblande som kanonskott än från den ene, än från den andre, som från två fregatter, hvilka saluterade för hvarandra.

Sedan de länge hade rökt tysta, sade Worse: »Sjön kan vara fin en sådan här sommarqväll — skål!»

»Sjön är alltid fin, Jacob! Skål!»

»Åhja, så länge man är ung.»

»Ung! Du är då inte mer än tre är äldre än jag, och Thomas Randulf tänker inte på att krypa i land på de första tio åren, det kan du hänga dig på.»

»Det är annorlunda med mig, ser du, för jag har det här invärtes, du vet —»

»Åh strunt!» svarade Randulf, »inte har jag just mycket reda på lefver och lunga och tarmar och inelfvor och mjelte och allt skräp di säger att vi ha i magen, men det vet jag, att den som hör till sjön, han är sjuk i land; ackurat liksom bonden spyr som en katt, när han kommer ombord. Det är en sanning, som är fast och orubblig.»