dig att sitta i spiselvrån som en gammal käring och hänga i kjolarne på ett qvinnfolk och släpas omkring till bönemöten, Gud förlåte mig, som munkarnes mulåsnor i Spanien — det har hon lärt dig!»
»Vänta, Thomas!» svarade Worse och nickade med en säker min, »du kommer nog att sanna mina ord. Sådan var jag också som du, men jag har fått känna på annat, och det får du också, när din tid kommer; då först förstår du hvad vi ä’ för syndare.»
»Syndare! Åh ja, men jag är då inte så usel som många andra, och det är inte du heller, Jacob! Jag har nu känt dig i fyrtio år och väl det, men bättre karl till lands eller sjös fins inte i Norges land och rike, nu vet du det!» — och dermed slog han i fönsterkarmen.
Worse var icke alldeles känslolös för detta loftal, men han mumlade likväl, medan han kratsade ur pipan borta vid kakelugnen: »Ja, men det vill mer till än så, mycket mycket mera!»
»Hör nu på ett ord så godt som två, Jacob Worse! Känner du Sivert Jespersen, också kallad Gesvinten?»
»Åh jo, tack.»
»Kanske du mins 200 tunnor salt, som du köpte af honom norrut vid Kinn ett år»
»Ja, dem glömmer jag då väl inte så brådt.»
»Svara mig nu på en sak, bara på en enda liten sak: lurade han dig eller lurade han dig inte?»
»Nedrigt,» svarade Worse med känsla och öfvertygelse.
