Emellertid hade haugianerna för längesedan lemnat bönehuset. Några af Sivert Jespersens gäster vände om för att äta qväll, andra gingo direkt hem.
Sara och Fennefos möttes vid utgången. Bägge hade väl en förnimmelse af, att det bland de andra var en litet ogynsam stämning mot dem; derför föll det sig så naturligt att de slöto sig tillsamman och följdes åt; ja, då de kommo till torget, veko de till och med af till venster i stället för att gå hem och spatserade ett stycke utåt alléen, som förde till Sandsgaard.
Ingendera af dem hade synnerlig blick för naturen. De hade aldrig lärt annat än att det i allt, som omger den kristne här nere, ligger frestelse till ögonens begärelse, köttets begärelse och ett högfärdigt lefverne. Sara hade ju icke sett mycket; men till och med Fennefos, som hade vandrat landet rundt kors och tvärs vid alla årstider, hade ännu icke annat begrepp om naturskönhet, än att en vacker trakt är en, der det växer bra, och en ful är en, der det är fullt af fjäll och vatten och busksnår, men föga matjord.
Likväl gjorde den stilla, ljumma sommaraftonen sin verkan på dem, utan att de märkte det. De hade åter talat om församlingens svåra brister och huru storligen det var af nöden att någon tog allvarligt i tu dermed.
Men nu gick samtalet sönder; de stannade och sågo utåt fjorden, der blossen tändes, båtarne rodde ut, sången och musiken ljöd in till dem; Sara drog ovilkorligt en djup suck och vände sig om för att gå inåt staden.
