Men Henriette gick fram till fönstret och såg upp i luften öfver den rymliga gården; hon slog ett beslutsamt slag med den ena handen i den andra och och sade halfhögt: »Dessutom har jag ju svurit.»
Hans Nilsen gick tillbaka till madam Torvestad och sade bara, att han och Henriette ej kunde bli ense. Hon ville fråga honom om mera, men nu kunde han ej stå ut längre, han lemnade rummet utan att svara.
Men icke heller der uppe fann han den hvila han så väl behöfde. Ty på hans rum satt den gamle färgaren och väntade på honom.
»Jag har väntat på dig, Hans Nilsen, och sökt dig flera gånger. Det är ibland oss alla ett stort behof att få samtala med dig och umgås rätt flitigt och förtroligt med dig. Men nu synes det oss, som om du här i huset är så upptagen af qvinnornas tal och umgängelse.»
Nu var Fennefos så trött, att han nästan sofvande hörde på den gamle; han förstod, att de ville ha honom bort från madam Torvestads hus, och det ville han gerna sjelf.
»Det är mycket folk samladt,» fortfor färgaren, »uppe på gården och flera blir det snart, när skörden begynner. Det skulle vara bra, ansågo några af oss, om vi hade en pålitlig man der, som både kunde arbeta och tala Guds ord under hviltimmarne. Sivert Jespersen och de andra ha ju så mycket att sköta om i staden, och så tänkte vi att vi skulle fråga, om Hans Nilsen vill flytta dit upp?»
