var alldeles försvunnen, och solbränd och frisk som han satt der bland de bleka stadsborna, föreföll han dem kraftfullare än någonsin.
Derför gjorde färgaren miner till Sivert Jespersen och började röra på sig, som om han ville gå.
Men Sivert Jespersen hade nu satt sig i sinnet, att han skulle få rätt på Fennefos’ hemlighet eller åtminstone skaffa sig sjelf och de äldste ett öfvertag öfver den myndige unge mannen.
»Vi ha talat oss emellan,» började han, »vi ha talat om dig, käre Hans Nilsen, ja det ha vi verkligen gjort. Vi tycka alla, att du begagnade starka ord den der gången, du vet nog sjelf, hemma hos mig.»
»Jag talade af nit; och föllo mina ord för hårdt, så ber jag er förlåta mig; jag trodde det var af nöden, men det var ingen ovänlighet i mitt hjerta.»
»Nej, det är det visst inte,» fortfor Sivert Jespersen,» men hvad som har väckt vårt bekymmer är den nedslagna sinnesstämning, hvari vi sedan dess ha sett dig. Du är ännu ung, Hans Nilsen, och vi ä’ gamla, åtminstone äldre än du, allesamman. Och vi veta så väl hvilka frestelser det är, som helst anfalla det unga blodet; och har du lidit något nederlag af fienden i ditt eget kött, så vilja vi bjuda dig handen till upprättelse.»
Hans Nilsen Fennefos såg med sina klara ögon från den ene till den andre, och det föreföll dem alla, som om han dröjde pinsamt länge vid Endre Egeland.
»Jag tackar er, men Gud har varit nådig; jag behöfver ingen upprättelse i det afseendet.»
