hushållet; hon turade om med pigan; Henriette var ännu för ung.
Sara var tjugusex år gammal. Fastän fyllig och stark af ett arbetsamt och sundt lif, var hon dock mycket blek; hon gick sällan ut och kom aldrig mycket längre ut i verlden än till kyrkan och bönhuset.
Hennes ansigte rundade sig så vackert ned öfver den fylliga hakan, som för öfrigt erinrade litet om det myndiga uttrycket hos modern. Håret låg alldeles slätstruket och flätorna voro samlade i en anspråkslös ring på bakhufvudet.
Det vackra i jungfru Saras ansigte och hela person var icke af det slag, som alla genast få ögon på det ena året, men som ingen kan se spår af det nästa. Det var tvärtom något solidt hos henne: de afrundade, mjuka dragen, den matta, hvita hyn och ögonen med sina starkt markerade omgifvande partier gåfvo henne en stilla tilldragande skönhet, som skulle komma att hålla sig länge.
Medan hon stod och skramlade med koppar och tallrikar, gnolande sin salm, hörde hon icke, att en man kom uppför kökstrappan. Först då dörren gick upp, vände hon sig, blef litet röd och slog ned ögonen.
Mannen i dörren, som var högväxt och bredaxlad, slog äfven ned sina ögon och sade: »Se här, Sara, har jag med mig åt dig »Lifvet i döden», som vi talade om. Måtte du ha sann glädje af den!»
»Tack, Hans Nilsen!» svarade jungfru Sara utan att se upp; hon kunde ej ta emot boken,
