på vattenbrädet och tryckte ansigtena platta mot rutan. Haugianerna gömde sig i vrårna; Sivert Jespersen låg nästan under bordet.
»Någon måste gå ut och tala förstånd vid dem,» föreslog en af de äldre qvinnorna.
Det skulle bli Sivert Jespersen, han var den äldste bland dem, men han tordes icke. Han visste alltför väl, att det bara skulle förvärra en dålig sak, om han kom fram. Den gamle färgaren satt uppe hos madam Torvestad; det var bättre att bedja honom försöka.
Det föll ingen af dem in att tänka på polisen; i staden var man icke — och allra minst haugianerna — van vid att vänta någon hjelp från det hållet, fastän upploppet nu fylde hela den trånga gatan och en stor del af torget framför skeppar Worses port. Det måtte vara fint folk med, ty en och annan af lyktorna var af de dyrbara, sexkantiga af blankpolerad messing.
Men medan de rådslogo, antingen de skulle hämta den gamle färgaren eller icke, blef mängden der ute alldeles stilla; man hörde blott de hastiga fotstegen af dem, som skyndade sig ut från gatan och fram på torget. Här skockade de sig tillsammans omkring någonting, och alla lyktorna vändes inåt mot midten, så att der blef jämförelsevis ljust; och öfver hufvudena på de flesta kände haugianerna igen sin egen Hans Nilsen Fennefos.
Han talade till folket; orden kunde de ej höra i den rasande stormen, men de visste ju, att när han ville, måste alla hjertan böja sig för honom; och i det de alla, män och qvinnor, strömmade
