jag blef förvånad — om du bara visste — vet du hvem som har kommit hem?»
»Tyst, tyst, Henriette,» bannade systern, »tänk om mor kom och fick se dig.»
Genast började Henriette glätta det bångstyriga håret med spott; men hon kunde icke tiga, och hon hviskade med brinnande ifver: »Jag var på torget, ända nere vid bryggan — säg det inte för mor — och så kom skeppar Worse roende — skeppar Worse har kommit från Rio, visste du det? — med sex man och flagga, och bakom satt Lauritz; jag kände inte igen honom, förr än han sprang i land — så lång var han» — hon pekade högt upp i luften — »han såg mig, och jag tror han är efter mig!»
»Nej, men Henriette —!» började Sara strängt och rynkade sina ögonbryn.
Men den ogudaktiga Henriette räckte ut tungan och smög sig ut i förstugan, hvarifrån hon hoppades obemärkt komma till väfrummet.
Saras ansigte hade blifvit bekymradt, nästan strängt. Denna vildhet hos systern var henne ofattlig; så hade hon aldrig sjelf varit; och hon visste, att ett sådant verldsligt sinne måste böjas strängt under Herrans tuktan.
Likväl gick det stundom ett styng genom hennes hjerta, då Henriette svallade öfver af ungdomlighet, och någonting, som nästan liknade lust att vara med, rörde sig inom henne.
Det var den gamle Adam i hennes kött, som dagligen skall dödas och dränkas; och det gjorde hon också i bön och sång och flitigt umgänge med ordet; men ändå — ändå — —