Men dermed var det också slut med alla medgifvanden. Något starkare, något solidare, något fullkomligare än »Familjens Hopp» flöt icke på sjön, skulle heller aldrig komma att flyta på den.
Derför sken solen så festligt utöfver Sandsgaardshusen, öfver hafvet och varfvet, öfver hela den vänliga viken, der de blåa sommarvågorna flocktals ilade mot land för att anmäla att Jacob Worse var i fjorden.
Men magasinsdrängen Zacharias hade redan anmält det.
»Är han också säker på det?» frågade konsul Garman skarpt.
»Vi ha obsalverat henne i kikaren, herr konsul! Det är så visst »Familjens Hopp», som att jag står här, en fattig syndare för Gud. Hon styr rakt in i Sandsgaardsviken.»
Morten W. Garman reste sig ur armstolen. Han var en högväxt, groflemmad man, med starkt krusigt hvitt hår och framstående underläpp.
Då han tog hatt och käpp, skälfde han litet på händerna, ty »Familjens Hopp» hade varit mycket länge på vägen.
Ute i det yttre kontoret stod bokhållaren vid den lilla utkiksrutan. Konsuln tog kikaren ur hans hand, såg utöfver fjorden, sköt ihop kikaren igen och sade: »Det har sin riktighet. Jacob Worse är en pålitlig man.»
Det var första gången något fartyg från den trakten hade varit i Rio Janeiro, och det var närmast skeppar Worses äregirighet, som hade fått det vågsamma företaget till stånd. Men då han stannade så ovanligt länge borta, hade
