minne. Hon fann genast allt hvad hon sökte, de flesta mera vigtiga ställena framsade hon utantill.
Skeppar Worse förstod sig ej mycket på heliggörelsen, och han blef ofantligt trött. Det enda, som ännu höll honom vaken, var Saras små fingrar, som rörde sig så flitigt mellan bladen i den heliga boken.
Men slutligen var han likväl på god väg att somna, då madam Torvestad föreslog, att de skulle sjunga en salm till afslutning.
Sara tog nu en salmbok och höll den framför kaptenen, och sången började.
Worse satt i halfslummer och såg på hennes fingrar. Då vände hon plötsligt de mörka, imponerande ögonen mot honom sade: »Sjung med!»
Skeppar Worse blef med ens alldeles klarvaken och började brumma med, allt efter som hon flyttade fingret. Han hade aldrig varit styf i salmsång, och när det kom ord som Gud och Jesus, skämdes han för att ta dem i sin syndiga mun.
Men vaken hade han blifvit och mer än det: han började nästan att finna sig väl. Då och då såg han från fingrarne uppåt hennes arm och de fylliga skuldrorna, den matta hvita huden bakom öronen och under hakan, der det rörde sig sakta i strupen, då hon sjöng.
De sutto så förtroligt och nära hvarandra, i det hon böjde sig emot honom med salmboken, så att skeppar Worse fick en förnimmelse af något varmt, qvinligt — den första känsla af hem och trefnad han hade känt i dag.
