Men hvad rörde det dem? Att förtjena pengar, var det någonting för dem att tänka på? Deras verld låg öfver den råa massans; de vandrade ad parnassum, och de föraktade djupt de låga själar, hela pöbeln, som trälade och lefde fram sitt lif framåtlutande liksom djuret utan gudomsgnistan från vetenskapens heliga altare.
Och detta djupa förakt för folket, som arbetar, det bevarade de troget, ända tills de kommo ned igen från Parnassus och blefvo embetsmän. Visserligen lärde de sig att hålla mycket bra tal om näringarnes uppkomst, men i verkligheten var den dem tämligen likgiltig.
Det var nästan inga andra embetsmän än presterna, som gladde sig åt ett rikt fiske, ty då var det som om offret flöt in rikligare. Men när sillen strömmade under land, när penningar massvis spredos ned ibland folket, så att hvar och en kunde klarera för sig och komma sig litet upp, då klagade juristerna högt öfver dyrtid.
När deremot folket har det svårt, när fisket eller skörden slår fel, när knappa penningtider stoppa till källorna, så att det går raskt på med konkurser och executioner och tvångsauktioner med höga procent och dryga sportler — då är det som juristerna trifvas.
Men med undantag af embetsmännen och de få familjer, som lefde af pensioner och räntor, var det en glädje och en festlig stämning öfver alla andra i hela staden, när sillen kom.
Alla voro intresserade i det. Ett rikt fiske bragte de allra flesta uppfyllelsen af ett hopp eller räddning från ett bekymmer. Först och
