»Medan här var sammankomst?» frågade Sara förebrående.
Henriette nickade ifrigt med hufvudet.
»Säg det bara inte till mor! Åh, han är så rolig, Lauritz, jag skrattar så fasligt åt honom, men så kan du tänka dig, de spände tåget tvärt öfver gatan, och två man höllo i hvar ända, då det började mörkna, och när det kom någon, som de voro arga på, spände de tåget så att han föll, och så kom krigskommissarien — du vet, han den ondsinta, rödbrusiga — och så for han på näsan och bröt af sig armen.»
»Du måtte vara från förståndet, Henriette! Du tycker väl inte att det var bra gjordt?»
»Jo, utmärkt bra! Du skulle bara veta hur otäck han är; alla pojkarne i hela staden ä’ arga på honom — jag också; när de ha session, sitter han och svär och gormar hela tiden, och när han är som allra värst ond, slår han — du kan tänka dig, han slår med ett ridspö. Uh då! nej det var just lagom åt honom; om han bara hade brutit af bägge, den rackaren!»
Sara var alldeles förskräckt; men i det samma gjorde modern en rörelse, som om hon ämnade resa sig, och systrarna arbetade en stund flitigt och stilla.
Sara satt och tänkte på, att det var alldeles på tok, det här med Henriette, och hon frågade sig sjelf, om det ej var hennes pligt att tala med modern. Men madam Torvestad var verkligen så besynnerligt svag för den yngsta dottern.
Hon hade en gång sagt: »Ja, för Henriette är jag inte rädd, hon är lätt att böja och skall
