remsor av galvaniserat järn, och sedan hundarna hade fått dem i sina magar, tinade de upp till tunna och näringslösa läderremmar jämte en massa kort hår, som verkade irriterande och aldrig kunde smältas.
Under allt detta stapplade Buck framåt i spetsen för de andra som i en elak dröm. Han drog så länge han kunde; och när han icke förmådde längre, föll han omkull och låg stilla, tills piskslängar eller käppslag tvingade honom upp på fötter igen. All styvhet och glans hade försvunnit från hans vackra, yviga päls. Håren hängde slaka eller också hoptovade av torkat blod, där Hals käpp hade träffat honom. Hans muskler hade krympt ihop till knöliga senor och köttlagret hade försvunnit, så att vartenda ben i hans kropp tydligt avtecknades under den löst hängande huden, som låg i skrynkor och tomma veck. Det var verkligen hjärtskärande; men Bucks mod var det enda som ej kunde krossas. Det hade mannen i röda tröjan fått erfara.
Och som det förhöll sig med Buck, så var det också med hans kamrater. De voro ingenting annat än vandrande skelett. Och nu voro de inalles sju. I sitt elände hade de blivit känslolösa för både piskrapp och påkslag. Smärtan efter slagen föreföll dem som något dämpat och avlägset. De levde knappt ett halvt eller ens ett fjärdedels liv. De voro helt enkelt sju stycken läderpåsar med benstomme inuti,
Skriet från vildmarken. 7
