Sida:Skriet från vildmarken.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


betraktade lika uppmärksamt konturerna av hans gestalt och den minsta rörelse han gjorde. Och så stor gemenskap fanns det mellan dem, att Bucks ögon allt emellanåt förmådde John Thornton att vända på huvudet och tyst besvara hans blick, varvid samma hjärtliga uttryck lyste hos dem båda.

Under en lång tid efter sin räddning ville Buck ej förlora Thornton ur sikte. Från det ögonblick han lämnade tältet till den stund då han återkom dit följde Buck honom troget i hälarna. Den omständigheten, att den ena husbonden efter den andra hade försvunnit ur hans liv, sedan han kom till Norden, hade hos honom alstrat en fruktan att de aldrig kunde stanna hos honom länge. Han var rädd att Thornton ett tu tre skulle försvinna på samma sätt som Perrault och François och det skottska halvblodet. Till och med i nattens drömmar hemsöktes han av denna oro. Vid sådana tillfällen kunde han skaka av sig sömnen och smyga i kölden bort till tältets ingång, där han stannade och lyssnade efter sin husbondes andedrag.

Men oaktat den stora kärlek han hyste för John Thornton, vilken ju vittnade om civilisationens förmildrande inflytande, var den ursprungliga naturen, som hade väckts hos honom uppe i Norden, i full och livlig verksamhet. Trohet och tillgivenhet — dessa civilisationens frukter — ägde han, men han behöll

110