och fördjupa sig i skogen allt längre och längre utan att veta varför eller vart det bar. Han undrade icke ens var eller varför det manande ropet ljöd inifrån skogens djup. Men då han väl hade hunnit till den mjuka, obrutna marken och till skuggan under trädens grenar, drev kärleken till John Thornton honom tillbaka igen till lägerelden.
Det var Thornton ensam som höll honom kvar. Hela det övriga människosläktet var ingenting alls för honom. Det hände att resande smekte eller berömde honom, men mot dem var han kall och likgiltig, och om någon alltför närgånget visade honom sin beundran, kunde han resa sig och gå sin väg. Då Thorntons kamrater, Hans och Pete, slutligen anlände med den länge väntade timmerflotten, ville Buck på inga villkor ta någon notis om dem, förrän han fick veta att de stodo Thornton nära. Sedan fördrog han dem på ett passivt maner och tog emot deras ynnestbevis som om han därigenom bevisade dem en nåd. De voro av samma typ som Thornton, levde i nära förbindelse med jorden, tänkte redigt och sågo klart. Och innan de hade svängt in med flotten i den stora viken vid sågen i Dawson hade de fullkomligt uppfattat Buck och hans sätt och försökte aldrig att komma på så förtrolig fot med honom som de voro med Skeet och Nig.
Bucks hängivenhet för Thornton tycktes emellertid
Skriet från vildmarken. 8.
