De visste att den tid, som en man kunde hålla sig fast vid en slipprig klippa i denna mäktiga ström, endast fick räknas i minuter, och de rusade så fort de kunde uppåt stranden till ett ställe långt ovanför det, där Thornton hängde. De fäste linan, med vilken de hade bogserat båten omkring Bucks hals och bogar, tillsågo noga att den varken kunde strypa honom eller vara till hinder under simningen och kastade honom så ut i strömmen. Han sträckte modigt ut med raska simtag, men icke tillräckligt rakt fram i floden. Detta misstag upptäckte han för sent, då han befann sig midt framför Thornton på ett halvt dussin simtags avstånd och fördes hjälplöst förbi honom.
Hans drog hastigt till sig repet på samma sätt, som om Buck vore en båt. Då repet sålunda drogs till om hunden ute i strömmen, försvann han under vattnets yta, och där förblev han ända tills hans kropp stötte emot stranden och han halades upp. Han var halvdränkt, och Hans och Pete kastade sig över honom för att genom sin tyngd trycka vattnet ur honom och luft i honom. Så reste han sig stapplande, men föll åter omkull. I detsamma trängde Thorntons röst helt svagt fram till dem. De kunde icke urskilja orden, men de visste att han var i yttersta nöd. Husbondens stämma verkade som en elektrisk stöt på Buck. Han rusade upp och sprang uppåt stranden
