Eller också låg han i timtal hopkrupen, liksom gömd, bakom svampbeväxta stammar av kullfallna träd och lyssnade med vidt uppspärrade ögon och öron till allt, som rörde sig och hördes omkring honom. Det är möjligt att han, medan han låg där, hoppades komma underfund med det märkvärdiga manande ljudet som han icke kunde förstå. Men han visste icke, varför han gjorde allt detta. Han drevs att göra det och resonnerade icke över orsaken.
Han greps av oemotståndliga eggelser. Det hände, då han låg i lägret och dåsade lättjefullt i dagens hetta, att han plötsligt lyfte upp huvudet och spetsade öronen, ivrigt lyssnande, varefter han rusade upp och störtade bort, och det bar av längre och längre, den ena timmen efter den andra, genom skogsdungar och över öppna platser, där svampar hade skjutit upp i hela ruggar. Han tyckte om att springa nedåt uttorkade flodbäddar och i smyg spionera på fåglarnas liv i skogen. Han kunde ligga en hel dag i något busksnår och se på hur rapphönsen skrockande struttade av och an. Men mest av allt älskade han att rusa framåt i skogen under sommarmidnätternas lätta skymning, lyssnande till skogens dova och sömniga sus, tydande alla tecken och ljud, så som en människa läser i en bok, och sökande efter detta mystiska något som lockade och lockade honom ständigt och jämt, vare sig han var vaken eller sovande.
