skulle komma med, och så bar det av med dem sida vid sida genom den dunkla skymningen rakt uppför bäckens bädd, inåt passet varifrån vattnet kom och över den kala bergåsen där det hade sitt ursprung.
På motsatta sidan om åsen kommo de ner på ett slättland, där det fanns stora sträckor med skog och många strömmar, och över dessa vidder sprungo de ihärdigt timme efter timme. Solen steg högre och dagen blev varmare. Buck kände en vild glädje. Han visste att han äntligen hade hörsammat kallelsen, att han nu sprang bredvid sin broder från vildmarken mot det ställe, varifrån de lockande ljuden säkert hade kommit. Gamla minnen stormade över honom, och han eggades av dem, så som han fordom hade eggats av de verkligheter de återspeglade. Han hade gjort allt detta förut, någonstädes i den andra världen, av vilken han hade en otydlig hågkomst, och nu gjorde han det om igen, rusade fritt framåt i det fria, med icke tilltrampad jord under fötterna och med den vida himlarymden över sitt huvud.
Så stannade de vid en rinnande ström för att dricka, och då Buck stannade, kom han ihåg John Thornton. Han satte sig. Vargen rusade åter i väg mot den plats, varifrån skriet måste komma, men så vände han om till Buck, vädrade honom om nosen och gjorde alla möjliga försök att uppmuntra honom. Men Buck vände honom ryggen och begav sig långsamt
