under långa, långa vakor, hördes den dystra locksången icke mer.
Nu började han sova ute om nätterna, och han var borta från lägret flera dagar i sträck. En gång gick han över åsen där uppe vid bäckens begynnelse och begav sig ner på andra sidan till landet med de stora skogsvidderna och strömmarna. Där strövade han omkring en hel vecka och sökte förgäves färska spår efter den vilde brodern. Han levde av djur som han dödade under vägen, och han ilade framåt med ett lätt och långsträckt lopp som aldrig tycktes tröttna. Så fiskade han också lax i den breda strömmen, som föll ut någonstädes i havet; och vid samma ström dödade han en stor svart björn, som hade blivit förblindad av mygg, medan även han var ute på fiske, och sedan rusade hjälplös och ursinnig genom skogen. Till och med i sin blindhet var björnen emellertid svår att besegra; kampen blev hård, och den väckte Bucks vilda natur till helt och fullt liv. Då han ett par dagar senare återvände till sitt byte och fann ett dussin järvar i strid om detsamma, skingrade han dem som agnar för vinden. Två stannade på platsen, men de skulle aldrig mer kunna tvista med någon om något.
Bucks blodtörst blev nu starkare än någonsin. Han var född dråpare — ett levande ting, som gick på rov efter andra levande ting, vilka tjänade honom till föda. Och detta gjorde han ensam och utan andras
