till hjälp. Fruktan för den annalkande vintern jagade dem nedåt lägre trakter, och det såg ut som om de aldrig skulle kunna skaka av sig den outtröttlige förföljaren, som höll dem tillbaka. Och för övrigt var det varken hela hjordens eller deras eget liv som var hotat. Fienden begärde blott en enda, vars liv för dem hade vida mindre intresse än deras eget, och till slut kände de sig nöjda med att erlägga tributen.
Då skymningen kom, stod den gamle tjuren med sänkt huvud och såg efter sina kamrater — korna, som han hade betäckt, kalvarna, som voro hans avkomma, tjurarna, som hade varit honom underlägsna — medan de travade framåt med rask fart i det tilltagande dunklet. Han kunde icke följa efter dem, ty framför hans nos dansade denna skoningslösa, med skarpa betar försedda skräckgestalt, som ej ville låta honom gå. Han vägde trehundra skålpund mer än en halv ton; han hade levat ett långt, kraftigt liv, fullt av kamp och strid — och nu hotade honom döden från dessa skarpa betar hos en fiende, vars huvud knappast nådde upp till hans stora, knotiga knän.
Från och med denna stund lämnade Buck icke sitt byte varken natt eller dag. Aldrig unnade han tjuren ett ögonblicks ro, aldrig tillät han honom att stilla sin hunger med trädens löv eller med skotten på unga björkar och vide. Och lika litet fick den
