snabba, och indianerna hade trängt så tätt tillsammans, att de träffade varandra i stället för honom. Och en ung jägare, som kastade sitt spjut mot Buck midt under ett av den rasande hundens språng, träffade en av sina kamrater midt i bröstet med en sådan kraft, att spjutet gick rakt igenom honom och spetsen trängde ut genom ryggen. Då grepos indianerna av en vild panik, och de flydde förfärade till skogarna och ropade under sin flykt att den Onde Anden hade kommit över dem.
Och Buck gjorde sannerligen skäl för denna benämning, då han fradgande av raseri följde dem i hälarna och fällde dem till marken som rådjur under deras flykt mellan träden. Det blev en olycksdag för indianstammen. Den skingrades vidt och bredt, och det dröjde en hel vecka innan de sista kvarlevorna av den samlades i en dal längre ned och räknade över sina förluster. Då Buck hade tröttnat på förföljelsen, vände han om till det ödelagda lägret. Han fann Pete liggande död i sina filtar — hade således blivit det första offret för ett överraskande anfall under sömnen. Thorntons förtvivlade kamp hade lämnat tydliga spår efter sig på marken, Buck vädrade sig till varenda detalj av den ända ner till randen av en djup göl. Vid kanten av denna — med huvudet och alla fyra fötterna i vattnet — låg Skeet, trogen till det sista. Gölens vatten var dyigt och tjockt och
