Sida:Skriet från vildmarken.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


slungades våldsamt till marken. Den gången förstod han att det var påken, men i sitt vilda ursinne visste han ej av någon försiktighet. Han förnyade sitt angrepp ett dussin gånger, och lika ofta möttes han av ett slag, som fällde honom till marken.

Efter ett särskilt häftigt slag kravlade han sig upp igen, för yr i huvudet att kunna rusa på nytt. Han vaggade hit och dit, blod flöt ur hans nos, mun och öron, och hans vackra päls var hoptovad och fläckad av blodigt dregel. Karlen tog nu ett par steg framåt och gav honom med lugn besinning ett fruktansvärdt slag på nosen. All den smärta han förut hade uthärdat var ingenting i jämförelse med denna oerhörda pina. Med ett vildt rytande, som nästan liknade lejonets, störtade han sig åter mot mannen. Men denne hade emellertid flyttat påken från högra handen till den vänstra och grep kallblodigt tag i Bucks underkäk, som han på samma gång vred nedåt och bakåt. Buck virvlade rundt i luften och föll därefter till marken på huvudet och bringan.

Så rusade han upp igen för sista gången. Nu fick han det välberäknade slag, som hans plågare med avsikt hade fördröjt till dess — och Buck krympte ihop och föll sanslös till marken.

»Det var mig en styv djäkel att tukta hundar, det ska’jag säga», ropade en av de fyra uppe på muren alldeles förtjust.


16