fruktan för framtiden och var glad för varje gång han icke hörde till de utvalda.
Men hans tur kom också till slut. En dag kom där en liten skrumpen karl, som talade bruten engelska och använde en hop utländska underliga utrop, som Buck alls inte förstod.
»Sacre bleu!» utropade han, då han fick se Buck. »En fördömt präktig hund. Eh bien! Vad kostar den?»
»Trehundra och en liten dusör dessutom», svarade mannen i röda tröjan raskt. »Och eftersom det är styrelsen som betalar, så prutar ni väl inte på det, eller hur, Perrault?»
Perrault gjorde en grimas. Som priset på hundar hade blivit skyhögt uppdrivet i anledning av ovanligt stark efterfrågan, var priset icke för oskäligt för ett så vackert djur. Canadas styrelse skulle icke förlora på affären, ty dess depescher skulle icke färdas långsammare. Perrault förstod sig på hundar, och då han betraktade Buck, såg han att den hunden var en på tusen — »ja, en på tiotusen», tänkte han inom sig.
Buck såg att pengar lämnades och blev därför icke alls förvånad, då han och en godlynt Newfoundlandshund — Curly — leddes bort av den lille mannen med det skrumpna ansiktet. Detta var det sista han såg av mannen med röda tröjan, och när Curly och han från Narvalens däck sågo Seattle försvinna, var detta
