Hoppa till innehållet

Sida:Skriet från vildmarken.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

stor, men han kunde icke komma ifrån henne, därtill var hennes galenskap för våldsam. Han störtade genom skogen midt på ön, flög utför dess nedre udde och ner över ett isbelagt sund till en annan ö, därefter till en tredje, rusade så i en halvcirkel tillbaka till flodens huvudlopp och beredde sig i förtvivlan att rusa över den. Och hela tiden hörde han Dolly gnissla tätt bakom sig, ehuru han icke vågade se sig tillbaka. Så hörde han François kalla på honom på en fjärdedels mils avstånd, och han styrde kurs ditåt, mödosamt flämtande efter luft och sättande hela sin lit till att François skulle rädda honom. Och François stod där också med lyftad yxa, och just då Buck sköt förbi honom, fick Dollys huvud det krossande slaget.

Buck stapplade bort mot släden, utmattad, hjälplös och flämtande. Detta var ett gyllne tillfälle för Spitz. Han rusade över Buck, högg två gånger sina betar i sin utmattade fiende och slet upp hans kött ända intill benen. Men så kom François’ piska emellan, och Buck hade den tillfredsställelsen att se Spitz få det värsta kok stryk som hittills hade utdelats under färden.

»En riktig djävul, den där Spitz», sade Perrault. »Endera dagen tar han livet av Buck.»

»Men Buck är så god som två djävlar», svarade François. »Jag vet det, för jag har givit noga akt på honom. Och lita på mig — endera dagen blir han

49

Skriet från vildmarken. 4.