Medan norrskenet flammade över deras huvud, medan stjärnorna tycktes dallra i kölden och jorden låg stelnad och frusen under snötäcket, kunde detta hundtjut ha varit ett uttryck för allt levandes trots, om det icke hade gått i moll — en långdragen, halvt snyftande klagan, som snarare liknade en bön från jordens levande varelser, från dem som kämpade för tillvaron. Det var en gammal, gammal sång, lika gammal som de tjutandes eget släkte, en av de nyare världens första sånger från den tid, då alla sånger voro sorgsna. Och dess dysterhet hade ökats genom otaliga generationers ve och blivit till en klagan, som nu så djupt hade gripit Buck. Då han jämrade och snyftade var det med samma livssmärta som hans vilda förfäder en gång hade känt och med samma hemlighetsfulla fruktan för mörkret och kölden som de hade erfarit. Och att han kände sig så djupt gripen av sången var ett bevis på oavlåtligt lyssnande tillbaka genom mansåldrar av civilisation till de primitiva livsyttringarna under sitt släktes urtid.
Sju dagar efter deras ankomst till Dawson voro de stadda på återväg utför den branta stranden vid Barrak nedåt Yukonvägen och styrde åter kurs mot Dyea och oceanen. Perrault förde med sig depescher av ännu större vikt än dem han hade haft med sig dit upp. Och även han hade gripits av ärelystnad — han föresatte sig att hans färd skulle slå rekord
